Noveller

Eleverna i 8:an har skrivit egna noveller som nu finns publicerade på denna sida. Eleverna har först skrivit ett första utkast under ca två lektioner. De har därefter läst varandras noveller och gett respons på den novell de har läst. Jag (Malin) har också läst och gett respons på deras texter. Ni kan nu läsa deras bearbetade och utvecklade noveller här.

Malin, lärare i svenska på Göthriks skola

En ovanlig dag

En ovanlig dag!

Solen är på väg ner och bussen har precis stannat. Jag hoppar av och drar mig hemåt.

Någon går bakom mig det hör jag. Stegen känns lätta och man märker knappast av dem. Men jag bryr mig inte om det, så jag  svänger in på min lilla genväg, en lite smalare väg som är ganska mörk.

Jag brukar ta den när jag går hem från bussen för att den går fortast fast den är väldigt mörk.

Ljudet följer efter mig in på den smala mörka vägen. Jag blir rädd! Men jag fortsätter att gå ändå.

Stegen ökar och ljudet hörs tydligare och kommer allt närmare mig.

Jag börjar öka farten och går snabbare. Men jag stannar till. Jag stannar och kollar upp men inget syns till. Men steg hörs.

Skräcken sprider sig ner över hela mig, den tar över min kropp. Jag blir stel i några sekunder, sen börjar jag att springa.

Stegen följer efter mig, det låter som om det vore två som var bakom mig.

Jag springer fortare än vad jag någonsin har gjort i mitt liv.

Stegen hörs med jämna steg som om det inte vore något att springa i all värdens fart.

Jag blir så rädd att en tår av skräck rinner ner från kinden på mig men den är varm och värmer mig i den kalla vinden mot ansiktet. Men den fryser fort till is på min kind.

Efter tio minuter springande så börjar jag att frysa mer och mer och det börjar snöa. Inte bara lite snö det känns som en snöstorm. Men ljudet bakom mig försvinner inte.

”Tänk om det är en mördare” tänker jag.

Jag blir rädd av tanken. Jag blir räddare ju mer jag tänker på det.

Jag börjar bli trött av att springa. Så trött så jag nästan svimmar och om jag svimmar nu så kanske dör jag men vad ska jag ta mig till.

Jag springer så fort jag orkar så att det blir en större glipa mellan mig och det bakom mig så att jag hinner springa in i en gränd. Men det som är bakom mig ökar sin fart och kommer närmare mig istället.

Jag börjar att se saker dubbelt. Jag måste stanna.

Jag ramlar på något som var vasst. Min arm börjar blöda. Stegen saktar in och närmar sig mig.

Min sista tanke är att jag kommer att dö.

Tårarna forsar ner från min kind men jag dör inte.

Jag hör inga steg längre men jag känner en äcklig andedräkt.

Det som har jagat mig närmar sig mitt ansikte och jag är beredd på det värsta.

Jag blir chokad för att jag ser en hundvalp. 

En oväntad händelse

En oväntad händelse

Jag kommer ihåg när jag var liten, knappt 4 år, då jag brukade springa runt på sommaren i min pappas smutsigt, kamouflagefärgade uniform som var alldeles för stor för min korta överkropp och allt för smala ben. Jag kände mig så fri som sprang runt där med ett leende upp över öronen, med armarna utsträckta som ett flygplan på trädgårdens gröna gräsmatta som var min himmel. Jag gjorde alltid ljudeffekter när planet svängde vänster eller höger, eller när det kraschade emot det lilla trädet som man ser klart och tydligt, men inte när man var ett flygplan, för ovanför marken finns inga träd.

Det är knappt att jag kommer ihåg det underbara skrattet han fick när jag sprang in i det där trädet och slog i huvudet. Det gamla äppelträdet måste fått många bucklor efter alla mina kraschlandningar. Jag tror det var den för stora uniformen som var problemet till mina brutala attacker mot trädet, jag snubblade alltid på byxbenen, men pappa hjälpte mig alltid upp, varje gång.

Det var 5 år sedan min pappa satte sig på planet, med sin oanvända uniform på kroppen, mot ett land som hade bubblande tankar om att attackerna USA. Jag som trodde att uniformen bara var ett leksaksplagg när jag var yngre, något som alla familjer hade för att vi barn skulle kunna leka militärer i USA:s krigsstyrka. Jag visste inte att den uniformen skulle användas på riktigt en dag, som verkligen skulle vara med om krig, om död.

Varje dag i skolan sitter jag livrädd om att beskedet ska komma att Mike Dawson har dött i krig, för att nu, när jag är 15, vet jag mer än väl att många inte klarar sig.

Det är en kall vintermorgon här i norra USA, och det finns inget som skulle kunna göra att jag skulle vilja gå till skolan idag igen. Jag funderar på om jag ska ligga kvar i sängen och låtsas vara sjuk, mamma går alltid på det. Men just idag har jag viktiga lektioner, jag går ju sista året på grundskolan, då betygen betyder allt. Men ändå känner jag att just idag, orkar jag inte.

Fort springer jag ner till undervåningen för att hämta en handduk som hänger i den otroligt varma, fuktiga atmosfären inne i tvättstugan. Jag har fått ett tips av min vän att lägga en riktigt varm handduk på pannan en stund, och sedan ta bort den när ens förälder kommer in. ”Fake fever” kallar hon det lilla tricket, perfekt när man ska spela sjuk.

Jag drar av en liten, vit handduk från torkställningen i taket och snubblar mig upp för trappan med högerhanden för pannan för att hålla uppe den super varma handduken.

Andfådd kastar jag mig i sängen och lägger mig under det avsvalnade duntäcket, handduken är fortfarande skållhet. Men det dröjer inte länge förens jag reser mig upp för att gå till köket, för jag står inte ut med den klibbiga smaken i munnen efter den ansträngande ruschen till tvättstugan.

Jag hinner inte ens titta på den vita köksluckan förens jag ser mamma sitta vid köksbordet i sin vanliga morgonfrisyr och sin rosa sidenmorgonrock. Jag hade just tänkt att säga ”godmorning” när jag märker den tomma blicken mot ett orange färgat kuvert  som hon redan öppnat. Mammas sätt att sitta på stolen med en sådan böjd rygg får mig att förstå att brevet är något som ingen av mig och mamma ville få i vår brevlåda. Jag står inte ut med tystnaden av ovetande och springer fram till bordet och rycker det vita dubbelvikta pappret ur mammas tomma blick och nästan river upp det till ett A4. Jag blir helt svimfärdig så fort jag ser krigsstyrkans flygande örn till märke högst upp på det tunna pappret. Ögonen söker efter brevets budskap och hittar det längst ner till höger med svarta, feta, bokstäver.

MIKE DAWSON, SAKNAD I STIRD.

Jag vaknar upp omedelbart efter att jag slått i ekgolvet med huvudet. Det kändes precis som att ha så mycket huvudvärk så att man verkligen känner hur mycket det spänner i hela ansiktet, så jag blir tvungen att göra en grimas av smärta. Men jag bryr mig inte om den smärtan, jag bryr mig om det papper som ligger precis jämte min högra utsträckta arm. Är pappa död? Eller har han bara varit ute i skogen på kisspaus och inte hittat hem till lägret? Jag tror att han är död. Alltid har jag tyckt att sådana här brev bara döljer sanningen med sin klassiska ”saknad i strid” replik.

Konstigt nog sitter mamma kvar i samma ställning, även fast hon sett mig falla som ett stenblock mot köksgolvet när jag svimmande. Hon är lika chockad som jag över brevet.

Jag har hört talas om depression, och att det kan leda till döden, vilket skulle underlätta för mig. För just nu vill jag bara dö. Jag har förlorat min pappa, min första kärlek. Vår stenålders lärare säger så, ”The father is the daughters first love”.

Så vitt jag vet ordet av är det vintern över och det är vår påväg. Jag har inte varit i skolan på flera månader och det dröjer ännu 2 månader innan min ledighets ansökan gått ut. Det ända jag gör hemma är att kolla igenom gamla foton på mig och pappa, i trädgården, i hans uniform. Varje dag kollar jag igenom fotona, samma foton.

Jag tror alltid att det är någon irriterande småunge som står utanför vårat vardagsrums fönster och bländar mig med en ficklampa som stängs av, och sätts på. Men det är solen som går ner, och solen som går upp. Då förstår jag att detta året kommer gå fort. Det har jag rätt i, för även i skolan 2 månader senare går tiden för fort. Men på skoldagarna stängs den där ficklampan av, men på helgerna sätts den på igen.

Hoppet om att min pappa gått vilse i skogen försvinner efter 1 år. Tänk att 1 år kan gå så fort. Jag har inte räknat dagarna, men jag ser hur det börjar lägga sig vita täcken av frost på alla gråa gräsmattor på morgnarna.

Jag struntar i frukosten och hänger på min tunga väska full med gympakläder på höger axel. Innan jag går tar jag med ett rött äpple bara för att jag vet att jag aldrig brukar gå och vara mätt fram till lunchen. 

Traskande längst frosttäckta gator, bara en enda människa som är ute med hunden, går jag den vanliga vägen till skolan. Egentligen är det inte långt till skolan, men idag känns vägen som ett rullband, som tar mig två steg bakåt när jag går ett steg fram. Jag tar den vanliga genvägen genom min väns trädgård, och är sedan framme vid skolan, som är likt ett industriområde.

Första lektionen är alltid den jobbiga, fast alla lektioner har blivit jobbiga det senaste året. Innan tyckte jag det var kul att gå till skolan för at träffa vänner, men ingen säger något till mig för att de tror att jag har depression, det kanske jag har, jag bryr mig inte ändå. Mina betyg har sänkts till botten så jag kommer inte in på läkarutbildningen som jag sedan liten velat ha som inriktning. Jag har nog tur om jag kan få ett jobb efter High school över huvudtaget.

Tisdagarna går verkligen lika långsamt som alltid, samma tråkiga schema, aldrig sjuka lärare så att ingen lektion ställs in, jag vill verkligen hem.

Den korta lunchrasten vill jag bara sova, tänka på annat, på vad jag ska göra när jag kommer hem. Men jag hinner inte tänka så mycket innan vi ska ha den sista lektionen, Idrott.

Jag hatar idrott, speciellt det som vi ska göra nu, fotboll. Aldrig har jag någonsin varit bra på fotboll, och kommer nog aldrig vara det heller. Alla killar i klassen tar alltid fotboll på allvar, och trampar alltid ner en med deras stora 9:or till gympaskor. Själv får jag nöja mig med mina ljusrosa skor som är lite för stora men som jag kommer ”växa i” enligt mamma.

Eftersom att jag alltid är senast in till idrottslektionerna nu för tiden, så glömmer jag av att knyta mina skosnören i brådskan. På bänken böjer jag mig ner så långt ner på mina knän så att jag känner hur blodet i kroppen rusar i 110km/h mot mitt huvud, och jag känner mig helt svimfärdig av att behöva kipa efter andan när jag trycker min bröstkorg mot mina lår.

När jag sedan lyfter hela överkroppen och sträcker på mig och tar det djupaste andetaget efter de ansträngande sekunderna av skoknytning, känner jag hur hela idrottshallen slutat andas och slutat prata. Alla håller andan och tittar på mig för första gången på 1 år. Jag ser mig förvirrat till höger och sedan vänster, men får ändå ingen förståelse för vad det är som kan vara så speciellt att min stökiga klass inte säger något, inget alls.

Jag märker att en kille i klassen tittar bort mot mitten av salen, och likaså gör 6 andra, så jag gör det också. Med en snabb vändning så att tofsen snärtar till min kamrat jämte mig, tittar jag häpet åt det håll som de andra tittar åt.

Så fort jag såg gestalten började jag direkt tänka på de fem orden som det stod på pappret som jag läste för ett år sedan. ”Mike Dawson, saknad i strid”, repliken som döljer sanningen. Nu förstår jag varför det stod som det gjorde på pappret. Han är saknad i krig, för han är ju precis framför mig, och han lever. Min pappa lever.

Branden

Branden

Plötsligt vaknade jag utav en stark lukt som gjorde att det sved i näsan. När jag öppnade ögonen var det helt grått och hela rummet var fyllt av en tjock svart rök. Det var då jag förstod det, DET BRINNER!

Jag fick en sådan panik och kom just att tänka på att jag måste rädda min familj! Jag väckte min man och bad honom springa och rädda vår son som låg och sov. Jag själv fortsatte att springa vidare till vår 4 åriga dotters rum. När jag helt panikslagen sprang genom korridoren som leder till hennes rum så möttes jag plötsligt utav stora eldslågor. Jag försökte att ta mig förbi dem men snart insåg jag förtvivlat att detta klarar jag aldrig!

Jag skyndade mig ut från den eldhärjade lägenheten med en massa hemska bilder i huvudet om att jag aldrig mer kommer få se min dotter levande igen! Och detta hade jag påverkat!  Jag var den värsta mamman som fanns! Jag hade lämnat min egen dotter i lägenheten när den brann! Hur kunde jag?! Trots alla mina fasansfulla tankar så fortsatte jag ändå ut från lägenheten!

 När jag väl kom ner på gården så såg jag att alla grannar var samlade. Alla såg helt förstörda ut och sprang mot mig och frågade vart vår dotter var! Jag kippade efter andan och fick till slut fram att hon var kvar där uppe.

Allting blev plötsligt svart och jag tror att jag svimmade utav all den rök jag hade fått i mig.

När jag vaknade upp igen hade jag en varm och mjuk filt runt mina axlar och plötsligt såg jag att min man stod och kastade saker på vår dotters fönster för att hon skulle vakna. Det var då det hände, det som jag aldrig trodde skulle hända, vår dotter tittade ut genom fönstret med ett leende på läpparna!

YES! Tänkte jag, det är inte kört än!! Jag ropade på henne och sa att hon skulle dra spaken på fönstret uppåt och öppna fönstret.  Sekunderna kändes som en evighet men tillslut såg jag hur fönstret långsamt öppnades.

-       Mamma, Mamma! hörde jag hon skrika.

Jag sprang fram och försökte klättra upp på huset men mina ben var för svaga och efter 2 meter föll jag ner och slog i huvudet. Jag var medvetslös igen, men denna gången inte så länge! Jag vaknade till utav att jag hörde några sirener som tjöt! Det visade sig vara brandbilen och ambulansen som äntligen hade kommit!

Ambulanspersonalen sprang fram till mig och la mig på en bår, samtidigt såg jag hur brandmännen sprang fram med en studsmatta och ställde den under vår dotters fönster. De förklarade för henne att hon försiktigt skulle hoppa ner på den och att dem skulle ta emot henne. Hon stod på fönsterkanten en liten stund och man såg hur rädd hon var men efter en stund hade hon mod till att hoppa. När hon väll hade hoppat hördes folk som jublade runtomkring.   

Nu sprang några andra ambulansmän fram och tog hand om henne.  En kort stund senare kom de bärande på henne mot mig och satte henne i min famn, jag skakade, grät och tårarna rann ner för mina kinder.  När jag såg hennes leende förstod jag att mardrömmen var över och jag kunde äntligen slappna av.

Novellanalys: Att döda ett barn

Eleverna har tittat på filmen som bygger på Stig Dagermans novell, "Att döda ett barn". De har därefter analyserat novellen efter några frågor som jag har sammanställt. Här nedan kan ni läsa elevernas novellanalyser.

/Malin (lärare i svenska)

Att döda ett barn

Inledning

Novellen jag har läst heter ”att döda ett barn” och den är skriven av Stig Dagerman.

Personer

Personerna i denna novellen är mamman, pappan, pojken och den mannen som kör på pojken. Jag tycker att mamman verkar vara snäll och gullig mot sitt barn och pappan verkar också snäll. Pojken verkar vara full av lek som ett barn är. Han som kör bilen tycker jag kör väldigt fort på igenom samhället och att det är en sådan liten väg. Hon som sitter i bilen fattar jag inte riktigt vad hon gör i novellen.

Handling

Den handlar om att den lilla pojken ska gå till sin granne och låna socker och då när han har hämtat sockret så när han ska gå över vägen blir han påkör av han som körde.

Slutet

Jag tycker slutet var bra för att vara i den novellen. Men jag tycker att det skulle kommit en ambulans också.

Budskap

Jag tror budskapet är att man inte ska köra så fort på en sådan liten väg och inte så i ett litet samhälle.

Upplevelser

Jag tycker att den var dålig för att det den var konstig och de var inte så svårt att avslöja slutet.

Att döda ett barn

Novellanalys

Att döda ett barn

1. Jag har analyserat novellen ”Att döda ett barn” som är skriven av den kända författaren Stig Dagerman som dog ung på mitten av 1950-talet. Under sina 31 år i livet blev han mycket framgångsrik inom skrivandet av manus, reportage och noveller.

2. I novellen finns det med fem personer. Barnet, mannen, kvinnan, mamman och pappan. Författaren nämnde nämligen inte några namn, eftersom den här novellen handlar om ett speciellt budskap till alla, så namnen var ointressanta.

En av de här personerna dödar det oskyldiga barnet, och det är mannen, men inte med avsikt.

3. Den här novellen har en handling som händer i verkligheten, som kan hända alla när de minst anar det.

Två vanliga personer, en tjej och en kille, en helt vanlig dag i en helt vanlig bil är på väg till stranden.

Samtidigt, i ett helt vanligt hem i en liten by bor en lycklig familj, där en mamma, pappa och en son ingår i.

Sonen får ett ärende av sin pappa att gå över till grannen som bor på andra sidan vägen.

Samtidigt kör de två personerna genom den lilla byn där familjen bor i en väldig fart, men ändå inte många kilometer över fartbegränsningen. Barnet går över vägen efter att ha varit hos grannen, men han hinner inte ens komma de 4 meter över vägen innan han blir påkörd av bilen som är på väg till stranden. En helt vanlig sommardag, för fin för att dö på.

Den här novellen som är filmdramatiserad startar väldigt brutalt. Ett barn som ligger död på en väg med en skål i bitar jämte sig på marken.

Under hela kortfilmen visste man att ett barn skulle dö, man bara väntade på att det skulle ske.

Det som hände var att det var två vanliga historier korsades mer och mer ju längre in i filmen man kom. Det började med att bilen skulle köra till stranden, och sonen skulle hämta socker. Ju längre tiden gick ju närmare kom bilen till byn som de skulle köra igenom, där pojken bodde, och ingen hade en aning om olyckan skulle ske.

På något sätt så tycker jag inte att novellen följer novellkurvan, eftersom att i kurvan går det uppåt i en ganska långsam fart och sedan händer en händelse som chockar och sedan sjunger grafen då det är slut.

Men i den här novellen visste man redan vad chocken skulle vara redan i början. Men visste att ett barn skulle dö, berättarrösten sa det hela tiden, han började nästan varje mening med de 4 orden ”Att döda ett barn”.

Istället tycker jag att kurvan börjar högt upp i händelser, och håller sedan en rak kurva som sakta lutar uppåt mot den stora händelsen, olyckan. Efter olyckan är det som ett stup i kurvan, för händelsen är olyckan och olyckan är slutet.

4. Jag upplevde slutet som väldigt bra. Det skulle inte vara mycket mer, det skulle bara förstöra hela novellen. Om det skulle vara ett slut med att man fick se att sonen fördes till sjukhus, bårhus och sådant så skulle filmen behövt vara längre, för då känns det som att det är en fortsättning. Kanske med hur de två personerna, eller i alla fall killen, upplevde olyckan och hur just han levde vidare.

5. Budskapet i novellen var väldigt tydligt. Man ska ha uppsikt över allt när man kör bil, det kan hända precis alla att det sker en hemsk olycka som drabbar många. Man ska vara extra försiktig även om man har riktigt bråttom eller om man längtar till något, som en dag på stranden i solskenet.

6. Jag tycker den var bra, men faktiskt obehaglig eftersom det var ett barn med som dog. Man får verkligen medkänsla, vilket novellskrivaren ville att man skulle känna.

För det skulle nog inte vara lika mycket medkänsla om det skulle varit en ensam man som inte hade familj.

Jag tycker den var lärorikt, men dock skrämmande. För precis en sådan händelse kan hända i verkliga livet. Man kommer nog tänka till mer när man sett denna novell eller läst, för då märker man verkligen vilken skada som kan ske.

Den här filmen borde visas för alla som fått körkort tycker jag. Då skulle de nog vara mer försiktiga. För man vill ju att man ska kunna veta vad som kan hända innan man ger sig ut i trafiken.

Felicia Andersson