En ovanlig dag

En ovanlig dag!

Solen är på väg ner och bussen har precis stannat. Jag hoppar av och drar mig hemåt.

Någon går bakom mig det hör jag. Stegen känns lätta och man märker knappast av dem. Men jag bryr mig inte om det, så jag  svänger in på min lilla genväg, en lite smalare väg som är ganska mörk.

Jag brukar ta den när jag går hem från bussen för att den går fortast fast den är väldigt mörk.

Ljudet följer efter mig in på den smala mörka vägen. Jag blir rädd! Men jag fortsätter att gå ändå.

Stegen ökar och ljudet hörs tydligare och kommer allt närmare mig.

Jag börjar öka farten och går snabbare. Men jag stannar till. Jag stannar och kollar upp men inget syns till. Men steg hörs.

Skräcken sprider sig ner över hela mig, den tar över min kropp. Jag blir stel i några sekunder, sen börjar jag att springa.

Stegen följer efter mig, det låter som om det vore två som var bakom mig.

Jag springer fortare än vad jag någonsin har gjort i mitt liv.

Stegen hörs med jämna steg som om det inte vore något att springa i all värdens fart.

Jag blir så rädd att en tår av skräck rinner ner från kinden på mig men den är varm och värmer mig i den kalla vinden mot ansiktet. Men den fryser fort till is på min kind.

Efter tio minuter springande så börjar jag att frysa mer och mer och det börjar snöa. Inte bara lite snö det känns som en snöstorm. Men ljudet bakom mig försvinner inte.

”Tänk om det är en mördare” tänker jag.

Jag blir rädd av tanken. Jag blir räddare ju mer jag tänker på det.

Jag börjar bli trött av att springa. Så trött så jag nästan svimmar och om jag svimmar nu så kanske dör jag men vad ska jag ta mig till.

Jag springer så fort jag orkar så att det blir en större glipa mellan mig och det bakom mig så att jag hinner springa in i en gränd. Men det som är bakom mig ökar sin fart och kommer närmare mig istället.

Jag börjar att se saker dubbelt. Jag måste stanna.

Jag ramlar på något som var vasst. Min arm börjar blöda. Stegen saktar in och närmar sig mig.

Min sista tanke är att jag kommer att dö.

Tårarna forsar ner från min kind men jag dör inte.

Jag hör inga steg längre men jag känner en äcklig andedräkt.

Det som har jagat mig närmar sig mitt ansikte och jag är beredd på det värsta.

Jag blir chokad för att jag ser en hundvalp.