En oväntad händelse

En oväntad händelse

Jag kommer ihåg när jag var liten, knappt 4 år, då jag brukade springa runt på sommaren i min pappas smutsigt, kamouflagefärgade uniform som var alldeles för stor för min korta överkropp och allt för smala ben. Jag kände mig så fri som sprang runt där med ett leende upp över öronen, med armarna utsträckta som ett flygplan på trädgårdens gröna gräsmatta som var min himmel. Jag gjorde alltid ljudeffekter när planet svängde vänster eller höger, eller när det kraschade emot det lilla trädet som man ser klart och tydligt, men inte när man var ett flygplan, för ovanför marken finns inga träd.

Det är knappt att jag kommer ihåg det underbara skrattet han fick när jag sprang in i det där trädet och slog i huvudet. Det gamla äppelträdet måste fått många bucklor efter alla mina kraschlandningar. Jag tror det var den för stora uniformen som var problemet till mina brutala attacker mot trädet, jag snubblade alltid på byxbenen, men pappa hjälpte mig alltid upp, varje gång.

Det var 5 år sedan min pappa satte sig på planet, med sin oanvända uniform på kroppen, mot ett land som hade bubblande tankar om att attackerna USA. Jag som trodde att uniformen bara var ett leksaksplagg när jag var yngre, något som alla familjer hade för att vi barn skulle kunna leka militärer i USA:s krigsstyrka. Jag visste inte att den uniformen skulle användas på riktigt en dag, som verkligen skulle vara med om krig, om död.

Varje dag i skolan sitter jag livrädd om att beskedet ska komma att Mike Dawson har dött i krig, för att nu, när jag är 15, vet jag mer än väl att många inte klarar sig.

Det är en kall vintermorgon här i norra USA, och det finns inget som skulle kunna göra att jag skulle vilja gå till skolan idag igen. Jag funderar på om jag ska ligga kvar i sängen och låtsas vara sjuk, mamma går alltid på det. Men just idag har jag viktiga lektioner, jag går ju sista året på grundskolan, då betygen betyder allt. Men ändå känner jag att just idag, orkar jag inte.

Fort springer jag ner till undervåningen för att hämta en handduk som hänger i den otroligt varma, fuktiga atmosfären inne i tvättstugan. Jag har fått ett tips av min vän att lägga en riktigt varm handduk på pannan en stund, och sedan ta bort den när ens förälder kommer in. ”Fake fever” kallar hon det lilla tricket, perfekt när man ska spela sjuk.

Jag drar av en liten, vit handduk från torkställningen i taket och snubblar mig upp för trappan med högerhanden för pannan för att hålla uppe den super varma handduken.

Andfådd kastar jag mig i sängen och lägger mig under det avsvalnade duntäcket, handduken är fortfarande skållhet. Men det dröjer inte länge förens jag reser mig upp för att gå till köket, för jag står inte ut med den klibbiga smaken i munnen efter den ansträngande ruschen till tvättstugan.

Jag hinner inte ens titta på den vita köksluckan förens jag ser mamma sitta vid köksbordet i sin vanliga morgonfrisyr och sin rosa sidenmorgonrock. Jag hade just tänkt att säga ”godmorning” när jag märker den tomma blicken mot ett orange färgat kuvert  som hon redan öppnat. Mammas sätt att sitta på stolen med en sådan böjd rygg får mig att förstå att brevet är något som ingen av mig och mamma ville få i vår brevlåda. Jag står inte ut med tystnaden av ovetande och springer fram till bordet och rycker det vita dubbelvikta pappret ur mammas tomma blick och nästan river upp det till ett A4. Jag blir helt svimfärdig så fort jag ser krigsstyrkans flygande örn till märke högst upp på det tunna pappret. Ögonen söker efter brevets budskap och hittar det längst ner till höger med svarta, feta, bokstäver.

MIKE DAWSON, SAKNAD I STIRD.

Jag vaknar upp omedelbart efter att jag slått i ekgolvet med huvudet. Det kändes precis som att ha så mycket huvudvärk så att man verkligen känner hur mycket det spänner i hela ansiktet, så jag blir tvungen att göra en grimas av smärta. Men jag bryr mig inte om den smärtan, jag bryr mig om det papper som ligger precis jämte min högra utsträckta arm. Är pappa död? Eller har han bara varit ute i skogen på kisspaus och inte hittat hem till lägret? Jag tror att han är död. Alltid har jag tyckt att sådana här brev bara döljer sanningen med sin klassiska ”saknad i strid” replik.

Konstigt nog sitter mamma kvar i samma ställning, även fast hon sett mig falla som ett stenblock mot köksgolvet när jag svimmande. Hon är lika chockad som jag över brevet.

Jag har hört talas om depression, och att det kan leda till döden, vilket skulle underlätta för mig. För just nu vill jag bara dö. Jag har förlorat min pappa, min första kärlek. Vår stenålders lärare säger så, ”The father is the daughters first love”.

Så vitt jag vet ordet av är det vintern över och det är vår påväg. Jag har inte varit i skolan på flera månader och det dröjer ännu 2 månader innan min ledighets ansökan gått ut. Det ända jag gör hemma är att kolla igenom gamla foton på mig och pappa, i trädgården, i hans uniform. Varje dag kollar jag igenom fotona, samma foton.

Jag tror alltid att det är någon irriterande småunge som står utanför vårat vardagsrums fönster och bländar mig med en ficklampa som stängs av, och sätts på. Men det är solen som går ner, och solen som går upp. Då förstår jag att detta året kommer gå fort. Det har jag rätt i, för även i skolan 2 månader senare går tiden för fort. Men på skoldagarna stängs den där ficklampan av, men på helgerna sätts den på igen.

Hoppet om att min pappa gått vilse i skogen försvinner efter 1 år. Tänk att 1 år kan gå så fort. Jag har inte räknat dagarna, men jag ser hur det börjar lägga sig vita täcken av frost på alla gråa gräsmattor på morgnarna.

Jag struntar i frukosten och hänger på min tunga väska full med gympakläder på höger axel. Innan jag går tar jag med ett rött äpple bara för att jag vet att jag aldrig brukar gå och vara mätt fram till lunchen. 

Traskande längst frosttäckta gator, bara en enda människa som är ute med hunden, går jag den vanliga vägen till skolan. Egentligen är det inte långt till skolan, men idag känns vägen som ett rullband, som tar mig två steg bakåt när jag går ett steg fram. Jag tar den vanliga genvägen genom min väns trädgård, och är sedan framme vid skolan, som är likt ett industriområde.

Första lektionen är alltid den jobbiga, fast alla lektioner har blivit jobbiga det senaste året. Innan tyckte jag det var kul att gå till skolan för at träffa vänner, men ingen säger något till mig för att de tror att jag har depression, det kanske jag har, jag bryr mig inte ändå. Mina betyg har sänkts till botten så jag kommer inte in på läkarutbildningen som jag sedan liten velat ha som inriktning. Jag har nog tur om jag kan få ett jobb efter High school över huvudtaget.

Tisdagarna går verkligen lika långsamt som alltid, samma tråkiga schema, aldrig sjuka lärare så att ingen lektion ställs in, jag vill verkligen hem.

Den korta lunchrasten vill jag bara sova, tänka på annat, på vad jag ska göra när jag kommer hem. Men jag hinner inte tänka så mycket innan vi ska ha den sista lektionen, Idrott.

Jag hatar idrott, speciellt det som vi ska göra nu, fotboll. Aldrig har jag någonsin varit bra på fotboll, och kommer nog aldrig vara det heller. Alla killar i klassen tar alltid fotboll på allvar, och trampar alltid ner en med deras stora 9:or till gympaskor. Själv får jag nöja mig med mina ljusrosa skor som är lite för stora men som jag kommer ”växa i” enligt mamma.

Eftersom att jag alltid är senast in till idrottslektionerna nu för tiden, så glömmer jag av att knyta mina skosnören i brådskan. På bänken böjer jag mig ner så långt ner på mina knän så att jag känner hur blodet i kroppen rusar i 110km/h mot mitt huvud, och jag känner mig helt svimfärdig av att behöva kipa efter andan när jag trycker min bröstkorg mot mina lår.

När jag sedan lyfter hela överkroppen och sträcker på mig och tar det djupaste andetaget efter de ansträngande sekunderna av skoknytning, känner jag hur hela idrottshallen slutat andas och slutat prata. Alla håller andan och tittar på mig för första gången på 1 år. Jag ser mig förvirrat till höger och sedan vänster, men får ändå ingen förståelse för vad det är som kan vara så speciellt att min stökiga klass inte säger något, inget alls.

Jag märker att en kille i klassen tittar bort mot mitten av salen, och likaså gör 6 andra, så jag gör det också. Med en snabb vändning så att tofsen snärtar till min kamrat jämte mig, tittar jag häpet åt det håll som de andra tittar åt.

Så fort jag såg gestalten började jag direkt tänka på de fem orden som det stod på pappret som jag läste för ett år sedan. ”Mike Dawson, saknad i strid”, repliken som döljer sanningen. Nu förstår jag varför det stod som det gjorde på pappret. Han är saknad i krig, för han är ju precis framför mig, och han lever. Min pappa lever.