Branden

Jag antar att mamma hade rätt när hon sa att man inte ska leka med elden. Men det är försent att inse det nu.

Det största misstag i mitt liv skulle snart börja.

Jag och mina kompisar skulle ut ikväll och starta en skogsbrand. Ni kanske förstår det men jag är pyroman. Jag går ut på kvällarna startar stora bränder och njuter varenda sekund av det, det är ett farligt liv men roligare än något annat.

Vi hade planerat att klockan 01:00 ska vi mötas i skogen inte så långt borta från vårt hus. Jag hade somnat, och vaknade 00:30 först tänkte jag att jag vaknade perfekt tid, men jag insåg att mina tändare måste fyllas. Jag gick upp tog fram tändarna och fyllde de så snabbt som möjligt och sprang mot dörren.

Men där stod min lilla syster, hon frågade var jag var på väg, jag ville inte svara och sa bara att det har inte du med att göra, jag såg att hon började nästan gråta men innan allt blev för dramatiskt gick jag ut ur dörren och sprang iväg.

Jag kom precis i tid. Jag tog fram en av mina tändare, gav den till min kompis men just när jag gav honom den märkte jag att den var alldeles blöt av tändvätska, Vänta! Skrek jag, men det var försent, elden spred sig till hans hand och började brinna. Jag som bara vet hur man tänder men inte hur man släcker en eld vet inte vad jag skulle göra, sammatidigt som jag gjorde allt jag kunde så stod bara mina vänner där och titta på. Jag gjorde allt för att släcka elden och lyckades till sist.

 Efter att de hade hänt hade ingen lust att fortsätta. Jag gick hem. När jag väl hade kommit ur skogen så såg jag mängder med rök svävandes iväg ifrån vårt hus. Jag sprang mot ingången, men just då insåg jag vad som hade hänt jag hade spillt ut min tändvätska.

Jag hade inte tid på att vänta tills branden var över, min familj kanske fortfarande lever.

jag sprang in, men just när jag öppnade dörren och såg flammorna resa sig så blev jag som förlamad av skräck. Men jag kunde inte stanna nu, trots den rädslan jag kände just då så var jag tvungen att hålla igen. När jag väl kom in så började jag ropa efter mina föräldrar. Inget svar. Jag gick mot deras sov rum men på vägen dit ser jag min lilla syster liggandes på golvet. Hon hade brännskador överallt jag kunde knappt se att det var hon. Jag tog upp henne i min famn titta in i hennes ögon, hennes ögon som alltid har varit så livfulla, som alltid har utstrålat ren glädje är nu tomma, utan hopp utan liv. Jag grät och grät jag kunde inte sluta, hur mycket jag än ville leta efter mina föräldrar så kunde jag inte göra någonting. Jag var makt lös och svag.

Brandkåren kom, men det var inte vad jag ville, jag ville dö tillsammans med min familj, jag ville va med dem till slutet.

Det var första gången i mitt liv jag har känt rädsla för elden och den rädslan kommer för evigt vara kvar inom mig.