Branden

Branden

Det skulle vara en mörk, kall och vacker decembernatt med stjärnklar himmel och vit snö som på marken, men lågorna från det brinnande huset lyste upp kvarteret och gjorde det varmt där man stod. Inte sådär mysigt varmt som när man står framför en brasa på påskafton. Utan värmen från huset gav rentav en obehaglig känsla. För man visste att det var människor som behövde hjälp därinne.

Det var en panikslagen natt. Mina kollegor kom ut bärandes på skadade människor som var helt sotiga i ansiktet. Utanför sprang Överallt människor skrikandes och gråtandes över sina nära och kära som fanns inne i byggnaden som snart skulle slukas upp av elden.  

Jag behövde skynda mig om jag skulle klara av mitt uppdrag.

 Det var nämligen så att ett litet barn var fast uppe i den brinnande byggnaden och jag skulle hämta ner det.

Jag sprang uppför brinnande trappsteg Jag var tvungen att hoppa åt sidan för bjälkar och takbitar som kom fallandes ner mot mig, Jag fick hoppa över hål.

Det kändes som en evighet tills jag kom upp till rummet där barnet var.

 När jag kom dit såg jag barnet sitta i vardagsrummet hopkurat mot väggen med en skräckslagen blick Omringad av rök. Det var en hemsk känsla att hitta ett barn sittandes så rädd och hjälplös utan chans att ta sig ut själv.  När vi försökte ta oss ut genom all rök, eld och förstörda föremål. Så föll en stor takbit över oss.

 När vi blev uppgrävda fick jag reda på att barnet hade dött av alla brännskador och den stora takbiten. Själv hade jag inga brännskador men mitt lårben var brutet och två av mina revben. Jag önskade så att det var jag som hade dött istället för barnet. Detta är en del av mitt jobb att rädda människor ur brinnande byggnader och släcka bränder. Och alltid lyckas man inte. Men man får leva med det.