En oväntad händelse

´´Där satt han. Med alla tjejer runt sig. Dom skrattade. Det verkade som om de hade kul. Varje gång de skrattade trodde jag att de gjorde det åt mig, skrattade för att jag var speciell. Jag har fått besöka både kurator och psykolog för att få hjälp med att reda ut mina problem. Mina problem som jag hade fått när mamma och pappa skilde sig.

Mamma hade aldrig förstått sig på hur pappa tänkte och när hon försökte förklara för honom blev allting bara fel. Pappa tolkade hennes svaga ord om att han skulle ta och lunga ner sig fel. Pappa trodde att mamma inte längre älskade honom. Älskade honom lika mycket som hon gjorde förr, på den goda tiden. Då inte jag fanns. Då inte jag var den som orsakade problemen som familjen hade. Det var så jag kände. Det kändes som om det var jag som gjorde att mamma och pappas konversationer alltid slutade med bråk. Jag satt bara där, ätande på den kvarblivna lunchburken från igår, och sa inte ett ord. Jag önskade bara att de skulle sluta att prata till varandra med den tonen som fick mig att känna rädsla. Rädsla om att det skulle sluta med skilsmässa. Och jag hade rätt. Mamma och pappa skiljde sig. Och jag stod där i mitten. Utan att veta hur jag skulle ta mig till.

Men efter varje besök hos kuratorn och psykologen skrattade jag. Skrattade för mig själv. Det är kul att det finns sådana människor som verkligen inte vet något om hur andra människor tycker och tänker. Under varje besök får jag prata och berätta. Berätta vad som är fel, dåligt.

Jag träffar dem båda en gång i veckan för att ha kul, för att de tror att det ska få mig att inse att jag är vacker. Men det roligaste är när det är slut. Slut,  så att jag kan skratta åt dem.

Mamma hade pratat med min lärare när hon märke att jag började tappa i skolan. Min lärare föreslog då att jag skulle prata med kuratorn och psykologen i hopp om att jag skulle bli bättre.

Klockan ringde. Den klocka som ringer när lektionen är slut. Jag tog min bok, min penna och min linjal och gick. Alla stirrade. Jag gick med snabba steg mot mitt skåp och undvek allas blickar. Jag såg inte vilka som kollade på mig men jag märkte att de var många. De närmade mig. Jag kände att det var något som var på väg mot mig. Det kändes som på film. Det var som en levande bio för de som stod runt omkring. De skrattade, de pekade och de pratade. Pratade om mig. Jag som stod mitt i den ringen som hade bildats av den stora folkmassan som hade samlats för att se vad som hände. Det var jag som hände. Allas blickar träffade mig på samma gång. Jag var som fotbollen i fotbollsmatch. Alla kollar, alla sparkar.

Jag var beredd på att stå stadigt. Stadigt när de började sparka. Sparka på mig som för dem var ett problem.

Han närmade sig. Den snygge som alla tjejer gillar, som alla tjejer vill ha. Jag kände hur hans djupa andetag kom allt närmare och närmare. Tillslut var han så nära mig att jag inte kunde kolla på honom, då man börjar skela för föremålet är för nära. Han lutade sig framåt, tog tag i min arm och kollade runt på de andra. Hans läppar träffade mina.

Jag kommer inte ihåg mer. Jag minns ingenting om vad som hände.

Jag minns bara att jag stod kvar. Stod kvar och bara kollade.

Jag hoppades att ingen hade sett, men jag visste att jag hade fel. Alla hade tittat på, som om jag var dum, vilket jag var för dem alla. Alla på skolan. Jag visste att de hade pratat skit bakom min rygg men ändå valde jag att stå kvar. Jag valde att inte springa efter. Jag visste att dem hade pratat, snackat och skrattat åt mig. Det var det ända de tyckte var kul. Det ända de gick till skolan för. Mig. För att ställa till det ännu mer för mig. Som om jag inte hade tillräckligt av problem. De tyckte det var kul att stå och titta på. Stirra igenom det äckel jag var.´´

Den drömmen glömmer jag aldrig.