SPELAR ROLL
Natten var ung och endast de få stjärnor som var uppe på
himlen lyste upp marken jag stod på. Vinden svepte förbi min nacke och gjorde
så min hud gjordes till gåshud på grund av den kalla känslan.
Pappa brukade ta mig hit när jag var liten och vi brukade
sitta exakt på denna plats, på toppen av klipporna och vi tittade upp mot
himlen och jag mindes hur pappa alltid sa att den starkaste stjärnan på himlen
var mor som vakade över mig. Den enda personen som lös upp min vardag var min
älskade Alice och hon var den ende jag hade kvar. Hon låg kvar i huset som
knappt kunde stå på fötter längre. Det hade nästan förfallit och jag hade
knappt pengar till att laga det. Bara
tanken på att inte kunde försörja sin älskare var ett hårt slag mot hjärtat. Vi
älskade varandra och det var det viktigaste. En mjuk röst som sade mitt namn
avbröt mitt i mina tankar och när jag vände mig om stod Alice där och hennes
klarblå ögon lyste klart i månskenet. Jag log för mig själv och hon var den
vackraste kvinnan jag hade någonsin sett och det bästa av allt var att hon var
min. Hon gav mig en försiktig kram och kysste mig på kinden och sade att hon
älskade mig. Jag gav samma svar tillbaka och tittade upp mot den stjärnklara
himlen som var denna kväll och vi började prata om allt.
- Fryser du inte? Sade Hon.
- Nej det gör jag inte sade Jag. Inte när jag har dig jämte
mig.
Hon smålog och viskade i mitt öra hur mycket hon älskade
mig. Hennes hår luktade som vacker sommaräng, fylld med alla sorters blommor.
Kylan som översteg övertalade oss att gå in igen för att sova.
Vi var på väg in i huset innan det ofattbara hände. Alice
råkade ta ett felsteg och fall nerför klipporna och av ett rop av skräck på
hjälp slängde jag mig hjälplös efter henne och försökte få tag på hennes händer
men de gled ur mina. Hennes rop efter hjälp blev allt tystare.
Av skräck slängde jag mig nerför klipporna och försökte leta
efter henne. Klipporna var hala men jag försökte ändå hitta henne bland
klipporna och efter att nästan gett upp hoppet fann man henne liggandes under
ett täcke av gammal tång.
Jag satte i genast gång med att få henne andas igen och
väcka henne till liv. Allt jag önskade nu var bara att få höra hennes hjärta
slå. Ångesten, tårarna började uppstå när man hade försökt i nästan en timme
att få att Alice att leva igen och allt man hade i huvudet var bilden då man
tappade greppet och hennes händer gled ur sina och hon försvann ur klipporna.
Jag visste inte längre hur mitt liv skulle se ut om jag inte skulle få ha henne
vid min sida och försökte förtvivlat be till gud, som man ens inte trodde på.
En tår rann längs min kind och tankarna på att ta självmord var väldigt starka.
Efter att ha suttit hos henne i fem timmar och försökt
oavbrutet få liv i henne visste man att hade förlorat henne och jag lade mig
ner hos henne och kramade om henne och gav henne en kyss på kinden.
Natten hade nästan blivit till morgon men några stjärnor var
fortfarande kvar på himlen och jag tog ett djupt andetag och höll andan. Jag
tog hennes hand och lade i min och efter en stund löst det två starka stjärnor
på himlen. Min kärlek till henne var för
stark och vad spelade livet för roll, nu när jag fick vara vid hennes sida för
alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar