Tankar om boken

Dessa ungdomar har tvingats in i en väldigt overklig värld. Att ens land/delstat blir ockuperade av en thailändsk arme är något som man inte tror kommer att hända ens eget land. Men helt plötsligt på några timmar så är man i den värld som ingen trott skulle förverkligas.

Om jag skulle slängts in i den här situationen så skulle jag nog fått panik. Nästan velat strunta i alla soldater och bara ta mig till min familj och se till att de var hela. Jag förstår inte varför inte personerna i boken någon gång får ett sammanbrott och uppfattat situationen annorlunda. De är rädda men de har ett lugn som inte jag skulle haft.

Jag skulle nog försökt att på alla sätt och vis försöka få kontakt med familjerna inifrån, vilket skulle vara helt omöjligt utan att bli sönder skuten av soldaternas vapen.

Men jag skulle nog aldrig gjort som de gör i boken, försöka strida emot dem på något sätt, det är jag allt för feg för. Jag skulle nog varit den som försökt hålla allt lite positivt och inte se på det negativa, inte dragit skämt eller så, men skulle liksom försökt mildra det lite. För om jag verkligen skulle känt min familj om jag var med i boken så skulle de gjort allt för att hålla ihop, så man får inte tänka att de är redan döda, utan att de på något sätt ”klarar sig själva”. Man får hoppas att de har ett lugn som vilar över dem.

Men jag skulle nog tillslut fått nog av att gömma mig och vänta tills allt har gått över. Jag skulle nog så småningom vaknat upp ur koman och sett verkligheten som den är. Jag skulle inte stormat armén, men skulle nog sökt efter en närmare titt och sett hur det såg ut på nära håll och se ifall man på något sätt kunnat förutse deras svagheter. På så sätt skulle jag kunnat försöka stjäla utrustning och dräkter. Det ligger nog döda soldater här och var efter ungdomarnas försök till att vara diskreta, så då skulle jag tagit deras uniformer och täckt ansiktet så att de som är i lägret inte skulle sett att det var en ”icke-thailändsk” soldat. Och sedan på något sätt gjort en granskning av lägret och allt för att sedan tillsammans med de andra planerat någon slags kupp.

Jag tror att det verkligen krävs saker från ungdomarna för att de ska hålla huvudet på banan, annars skulle man nog varit i sin egna lilla värld för att man skulle vara så uppjagad av rädsla och oro för sina nära och kära. Det är nog viktigt att man håller ihop i den här situationen så att man inte känner sig ensam och övergiven, och det är precis det som ungdomarna gör, de sprider ut sig och sedan snabbt tillbaks i en klump så att ingen hamnar utanför. För när det är början till krig så är inte ens land eller hemstad likadan som innan. Bakom varje hörn kan det finnas en soldat som mer än gärna vill göra slut på dig. Ingen går säker, så det är bättre att gå osäkra tillsammans.

Ungdomarna tar ju sig till Helvetet och försöker bygga upp ett liv där. Jag tycker det är ett bra sätt att skydda sig på. För jag tror inte ens att thailändarna vet att man ens kan bygga upp ett läger på det där berget.

Jag tror att jag skulle klarat situationen, men jag skulle inte vilja vara ”ledaren”, för då krävs det att huvudet är på plats hela tiden, vilket inte mitt skulle vara.